Edesö Fiskeklubb

Svårare än så är det inte

Fiskfakta

 

ABBORRE

Den gröna abborren är lätt att känna igen. De mörka banden som pryder sidorna samt de röda buk- och analfenorna är karaktäristiska. Buken är gul-vit. Färgen skiftar beroende på i vilket vatten abborren lever, de kan vara ljust gröna eller nästan svarta. Ryggfenorna är mycket vassa och lätta att sticka sig på. Fjällen på abborren är skarpa och ganska svåra att få bort. Abborren kan nå en vikt av 4,7 kg och bli 51 cm lång. Normalt blir den sällan över 0,5 kg i våra vatten och honan blir större än hannen.

Abborren finns i våra insjöar och i det bräckta vattnet i östersjökustens skärgård. Abborren blir stor i näringsrika sjöar men kan i sura och näringsfattiga vatten bilda täta bestånd av småvuxna "tusenbröder".

Leken sker på våren och då samlas abborrarna på grunt vatten där honorna lägger ett långt klibbigt band av rom bland vegetationen.

 Som liten är abborren en stimfisk men äldre och större exemplar lever oftast ensamma. Köttet är magert. Abborren smakar som bäst när den väger under ett kilo. Skärgårdsborna äter abborren "byxad", ett bra sätt att filea all fisk som då får en byxliknande form och bli helt benfri! Abborren kan i rätter ersätta både sjötunga och andra plattfiskar.

Bästa säsong är höst och vinter. Vanligaste fångstmetoden är nät ryssjor, mjärdar och krokfiske.

 

BRAXEN


Braxen har en sammantryckt kropp och ryggpuckel. Munnen är liten men kan skjutas ut när fisken letar efter mat. Alla fenor är mörkgrå och stjärtfenan är djupt kluven. Färgen är gråsvart högst upp på ryggen men kan skifta till grönsvart. Sidorna är mässing- eller silverfärgade beroende på var den lever. Braxen växer långsamt och det tar 7-8 år innan den väger ett kilo. Den kan nå en vikt av 11,5 kg och bli 75 cm. Vanligtvis ligger vikten på ca 1-2 kg i svenska vatten.

Braxen är vanlig i södra och mellersta Sveriges sjöar och åar, men förekommer även längs Östersjöns kuster, ända upp till Bottniska viken. Braxen leker under maj-juni och leken sker nattetid på grunda och vegetationsrika bottnar. Rommen är klibbig och fastnar på växtligheten. Ynglen sitter kvar här tills gulesäcken är förbrukad. Braxen kan ersätta karp i de flesta recept. Fiskköttet anses gott men är rikt på ben.

Bästa säsong är på hösten. Kommersiella fångstmetoder är nät, ryssjor och bottengarn. Braxen är också en uppskattad sportfisk.

 

GÄDDA (Esox Lucius)


Gäddan har en långsmal kropp med ryggfenan placerad långt ned mot stjärten och ett stort huvud med en väldig mun fylld av vassa tänder. Det är en kropp byggd för att jaga. Fisken är gulgrön med mörkare rygg och ljusare fläckar längs sidorna. Färgen varierar beroende på ålder, arv och var gäddan lever.

Gäddan kan väga upp till 34 kg och bli 1,5 m lång. Honorna blir betydligt större än hannarna. Vanligtvis ligger vikten på 1-4 kg i våra vatten.

Gäddan förekommer över hela landet i sjöar, åar och vid kusterna, undantaget för fjälltrakterna. Den håller gärna till i vassruggar och på grunt vatten invid stränderna. Även om den förekommer i varmare vatten uppsöker den gärna de svalaste delarna av våra sjöar under sommaren.

Gäddan är en rovfisk och lever nästan uteslutande av annan fisk, inte sällan av andra gäddor. Som regel står den väl gömd och lurpassar på sitt byte och gör ett häftigt utfall när bytet är tillräckligt nära. Under våren leker gäddan på grunt vatten, gärna på översvämmad mark. Man kan då se gäddfenor på ”landbacken”. Rommen är klibbig och kläcks efter ca 2 veckor. Ynglen har klibbkörtlar och sitter fästade vid vattenväxter medan de lever av gulesäcken tills de måste börja fånga byten. Gäddan är en betydande matfisk som smakar bäst vid 1-2,5 kilos vikt.

Bästa säsong är höst, vinter och vår. Fångstmetoden är nät, ryssjor och krok med långrev men yrkes- och husbehovsfisket efter gädda har minskat här i landet. En del av den gädda som trots allt fångas går på export ut i Europa. Gäddan har störst betydelse i Sverige som sportfisk.

GÖS

Mindre gösar förväxlas lätt med abborre. Gösen kännetecknas av en långsträckt kropp med mörk sidolinje. Ovanför linjen är färgen grå med dragning åt brunt eller grönt. Sidorna är silverfärgade eller grå och buken vit. Den ljusa ryggfenan har svarta stora fläckar och vassa strålar. Gösen blir upp till 130 cm lång och kan väga 15 kg, men fiskar från 0,7-3 kg är vanligast i våra vatten.

De största fångsterna tas i Vänern, Mälaren och Hjälmaren. Gösen förekommer längs hela ostkusten, söderut till Södermanland och i Svealands inland. Utplantering av gös i mindre sjöar görs på flera håll i landet.

Gösen trivs bäst i grumliga, näringsrika vatten. Den lever ett enskilt liv och håller sig borta från stränderna. Gösen är en rovfisk som är anpassad till att jaga med hjälp av synen under dåliga ljusförhållanden. Leken sker från april - juni då honan avsätter klibbig rom på stenar och växter. Då gösynglet har blivit 10 cm består födan av fisk.

Gösen är en av de mest välsmakande sötvattensfiskarna med fast, magert kött. Framför allt på senare tid har fisken fått en renässans. Gösen anses som bäst på höst och vinter , när det är kallt och den går på djupa vatten.

Gösen fångas med ryssjor , mjärdar, nät och krokredskap.

 

BLÅMUSSLA

Blåmusslan har ett typiskt musselutseende med två snarlika skalhalvor som i bakändan kröker sig. Utsidan är blå-svart medan insidan är pärlvit med ljusblå inslag. Blåmusslan kan bli 15 cm lång men är vanligtvis under 10 cm.

Blåmusslan förekommer utmed hela västkusten, sydkusten och utmed östersjökusten upp till Ångermalands kust.

Blåmusslan är en tuff mussla som täcker allt. Den trivs på exponerade ställen i strömt vatten där den kan sitta med skalet öppet och filtrera plankton från vattnet. Musslan leker om våren när vattentemperaturen är mellan 8-10°C. Den är särkönad, honan har en orange romsäck medan hannen har en gulvit säck med mjölke. De leker samtidigt allihop och larverna svävar runt i vattnet som plankton under några veckor innan de slår sig ned på fast underlag. Växer de glest i näringsrikt vatten blir de fulla av mat och delikata. På sensommaren kan stenar, klippor, bryggstolpar och båtbottnar vara helt täckta av små blåmusslor. Tätheten minskar under vintern då många blir uppätna och utsatta för isskurning.

Blåmusslor livnär sig av planktonalger som periodvis kan bilda ett gift. Musslan kan då orsaka magsjuka. Därför kontrolleras musslor innan de saluförs och de musslor som försäljs i nät är säkra att äta.

Blåmusslor används till soppor, såser, kan gratineras eller ätas naturella. Hela innehållet äts. Musslor som skall tillagas måste vara levande och detta kontrolleras genom att man knackar på öppna musslor. De som stänger sig är levande, de andra skall kasseras.

Bästa säsong är på våren innan musslorna leker. Blåmusslor skrapas från botten eller odlas på rep. De odlas ofta två eller tre säsonger innan de skördas. Musslorna kan plockas för hand.

 

FLODKRÄFTA

Flodkräftan är en sötvattenslevande kräftart som kan liknas vid en liten hummer. Färgen är mörkt blå eller närmare svart, beroende av omgivningen, klorna är kraftiga och hela kräftan har små knottror på skalet. Flodkräftan kan bli upp till 17 cm lång men vanligtvis blir den ca 10 cm. I Sverige finns inget gemensamt minimimått för hur liten flod- eller signalkräftan får vara vid fiske. Fram till 1960 fanns endast flodkräftan i våra vatten, framför allt i landets södra och mellersta delar. Bestånden av flodkräfta decimerades genom kräftpest som infördes i Sverige i början av 1900-talet. Sedan 1969 har signalkräfta planterats ut i flera vatten för att öka på kräftbeståndet. Signalkräftan är dessvärre bärare av kräftpesten, och smittar därför flodkräftan, utan att själv bli så starkt drabbad. Restriktioner har nu införts vad gäller inplantering av kräftor i sjöar och åar.

Kräftor trivs på fasta bottnar och steniga stränder. De gräver gärna gångar på 0,5-3 meters djup. Kräftor äter bl a småkryp, mask, fiskyngel samt levande och döda växter. De ligger gärna gömda under dagen men blir aktiva när mörkret faller på. Kräftdjur har alla ett yttre skelett och när de växer måste de byta till ett större skal.

Nyömsade kräftor är mjuka och kan varken försvara sig eller jaga byten och ligger därför gömda tills skalet har hårdnat. Kräftor parar sig när vattentemperaturen på hösten börjar närma sig 10°C. Honorna bär på ägg under buken i 8-9 månader och ynglen kläcks under maj-juli. Svensk matkultur inbjuder ofta till nykokta dilldoftande kräftor men kräftstjärtar kan också gratineras eller grillas, användas i sallader, soppor mm. Kräftor blir vid kokning röda, flodkräftan får en kraftig röd färg medan signalkräftan blir något blekröd.

Kräftor fiskas med bur. I Sverige har vi också odling av både flod- och signalkräfta.

 

HUMMER

Hummer är ett kraftigt kräftdjur med fem par ben. Klorna är kraftiga och olika; en kraftig krossklo och en klenare saxklo. Den kan vara antingen höger- eller vänsterhänt. Färgen är svart eller blåsvart, ibland med orange eller vita toner, särskilt på undersidan. Hummern kan bli 50 cm lång och väga upp till 5 kg men vanligtvis ligger vikten mellan 0,5-1 kg. Hannen har kraftigare klor och smalare bakkropp än honan.

Hummern förekommer i Skagerrak, Kattegatt och norra Öresund. Den föredrar hårda bottnar på grunt vatten med sten och grus där den kan bygga en bohåla att gömma sig i under dagen.

Leken sker på sensommaren efter det att honan skiftat skal. Rommen är svart och läggs under bakkroppen. Honan bär på rommen fram till nästa sommar. Larverna som kläcks ut är frisimmande och byter skal ett flertal gånger innan de söker sig ned mot botten. Det tar 8-10 år innan hummern blir så stor att den får fångas.

Hummern äter musslor, snäckor, borstmask och sjöborrar. Den drar sig inte heller för att äta död fisk.

Hummern äts gärna kokt/naturell, gratinerad eller används i sallad, soppa eller liknande.

Hummer fångas i tinor. Tillåten fångstsäsong är första måndagen efter den 20 september, fram till Valborgsmässoafton.

Huvudskölden på hummern skall vara minst 8 cm lång för att den skall få lov att tas upp. Rombärande honor måste föras tillbaka till havet omedelbart.

HÄLLEFLUNDRA


Hälleflundran är platt men långsträckt. Färgen på ovansidan är brunaktig och ibland gråfläckig, undersidan är vit. Fisken är lätt att känna igen på sin stora mun och det är den enda av våra vanligaste plattfiskar som har en konkav stjärtfena. Hälleflundran är vår största plattfisk och kan väga upp till 320 kg och bli 3,6 m lång. Vanlig vikt är ca 18 kg för hannar och 35 kg för honor i våra vatten.

Som ungfisk håller hälleflundran till utefter kusterna i Skagerrak och Kattegatt, men stora exemplar fiskas oftast på 50 till 2000 meters djup. Den är mindre vanlig i Öresund och endast en tillfällig gäst i sydvästra Östersjön. Hälleflundran trivs bäst där vattnet är riktigt salt och ju större djup, desto större fiskar. Ofta fångas den på sten- och sandbottnar.

Hälleflundran är en glupsk rovfisk som simmar på högkant när den jagar fisk, bläckfisk och räkor. Hannarna blir könsmogna vid 7 års ålder men honorna först när de är mellan 8 och 12 år. Leken sker från december-maj på stora djup. Fisken växer långsamt. Köttet är fast, vitt och skivigt och hälleflundran räknas till de allra finaste och godaste matfiskarna och är tillgänglig hela året. Fångstmetoder är trål eller krok.


LAX (Salmo Salar)

Magnifikast är vår stora lax från Atlanten. Gemensamt för alla laxarter är den lilla fettfenan på bak-kroppens ryggsida. Kännetecken är den långa spolformade kroppen med ett relativt litet huvud. I havet har laxen silverglänsande sidor med svarta prickar. Laxen kan väga upp till 45 kg och bli 150 cm lång.Vanlig vikt i våra vatten är 3-6 kg. Laxen trivs i strömmande vatten och finns i vissa älvar och stora sjöar i Sverige. I Vänern finns en naturlig insjöstam av lax. I samband med leken på hösten gräver laxen ner rommen i bot-tengruset.Ynglen kläcks på våren i sötvatten och lever där i 2-4 år. När de sedan vandrar ut i havet, till Östersjön eller Atlanten, kallas de smolt. I havet stannar fisken ytterligare 1-4 år och hinner växa till sig ordentligt. Den kallas nu blanklax och vandrar sommartid hemåt mot älvarna igen. Den goda smaken, det höga näringsvärdet och de stora variationsmöjligheterna vid tillagningen gör laxen till en mycket uppskattad matfisk.Bästa säsong är sommar och höst. Laxen är kanske vår mest eftertraktade sportfisk på spö, medan yrkesfisket främst använder garn, krok och fasta redskap. Odlad lax har ökat på senare år och därmed blir laxen tillgänglig året om.

MAKRILL


Makrillen är en vacker snabbsimmare och hör till våra mest lättidentifierade fiskar. Den har spolformig kropp och två ryggfenor. Stjärtspolen är kraftigt avsmalnande och har små fenor. Stjärtfenan är djupt kluven, vilket är typiskt för snabbsimmare. Fiskens färger är starka och vackra med en pärlemorskimrande buk. Ryggen är gräsgrön till blåflammig och har svarta ränder. Makrillen kan väga upp till 3,5 kg och bli 65 cm lång. Vanligtvis ligger vikten på ca 0,5 kg i våra vatten.

Makrillen är en säsongsfisk. Under våren och som-maren är den allmän i Skagerrak, Kattegatt och Öresund. Vid enstaka tillfällen i Östersjön. På hösten flyttar den till djupare vatten i västra Nordsjön eller till farvatten väster om de Brittiska öarna.

Makrillen saknar simblåsa och måste simma hela livet. Den lever hela sitt liv i stim och unga fiskar är planktonätare. På gälbågarna sitter långa, täta gäl-räfständer som silar födan från vattnet. Vuxna fiskar fångar även sill och skarpsill. I Kattegatt och Skager-rak leker makrillen under juni-juli. Den stannar sedan kvar och äter sig fet på småsill innan den vandrar till nordvästra delen av Nordsjön för att övervintra. Köttet är rikt både på fett, protein och vitaminer.

Smaken är kraftig och särpräglad. Makrill kan tillagas på en mängd sätt. Stekt filé är mycket gott, liksom rökt och inkokt. Under andra delar av året finns på marknaden både spansk- och norskfångad makrill.

Bäst smakar makrillen vår till höst, man brukar säga att fiskperioden är maj-november, men höjdpunkten i maj-juni. Fisket sker med trål eller snörpvad, mer kustnära också med dörj eller drivgarn.

PIGGVAR

Piggvaren har en nästan rund kropp där ögonsidan är försedd med stora benknölar, piggar. Den är relativt hög över ryggen och ger ett kompakt intryck. På huvudet sitter piggarna tätare. Piggar kan också förekomma på undersidan. Fisken saknar fjäll. Färgen skiftar från grå eller brunaktig till nästan svart. Undersidan är vit, någon gång med bruna fläckar. Piggvaren kan väga upp till 25 kg och bli 100 cm lång. Den väger vanligtvis 1-2 kg i våra vatten.

Hemmavatten för piggvaren är väst- och sydkusten samt Östersjön, runt Gotland, upp till Åland. Den trivs på sand-, sten-, och lerbotten. Yngre fiskar håller sig på grunt vatten medan de äldre söker sig ut på djupare vatten. Jämfört med många andra plattfiskar har piggvaren en stor mun och födan består av musslor, kräftor och fisk. Lekperioden är april-augusti och då vandrar de lekmogna fiskarna in mot grundare vatten. På de flesta områden där man fiskar piggvar finns det fler hannar än honor. Piggvaren tillhör våra ”finfiskar” dvs en högt uppskattad matfisk. Den karaktäriseras av sin goda smak och sitt vita, fasta kött. Godast på fisken anser många vara den köttrand som ligger strax innanför fenorna.

Bästa säsong är höst och vinter. Piggvar fångas med trål och garn.

REGNBÅGSLAX


Regnbågen är en medlem av laxfiskfamiljen som spridits över stora delar av jorden från den amerikanska västkusten. Lättaste kännetecknet är det breda rödvioletta bandet längs sidorna. De svarta prickarna återfinns på sidor, rygg- och stjärtfena. Regnbågen kan väga upp till 15 kg och bli 80 cm lång. Vanligast ligger vikten på vild regnbåge under 1 kg medan odlad väger mer, men sällan över 5 kg.

Arten inplanterades i Sverige på 1890-talet. All regnbågslax som finns i svenska vatten är odlad. Den odlas i hela landet, både i söt- och saltvatten och är lättodlad med små krav på temperatur och vatten. Regnbågen har fått många olika namn i handeln. Felaktigt kallas den ibland ”forell” då den på tyska heter ”regenbogenforelle”.

I Sverige finns den i vilt tillstånd endast när den planterats ut för sportfiskeändamål. Smaken är ganska lik laxens och färgen på fiskköttet kan variera från ljusbrunt till rosa, rött eller nästan vitt. Regnbågen leker i vilt tillstånd på våren men vilda bestånd har endast i undantagsfall lyckats reproducera sig i svenska vatten.

Regnbågen är av hög kvalitet året om och den som saluförs är odlad. Det finns KRAV-odlad svensk regnbåge. Regnbågen är omtyckt hos sportfiskarna.

 

RÖDING

I Sverige finns flera olika arter av röding. Den skiljer sig från övriga laxfiskar genom sina små fjäll, sina ljusa fläckar mot silvrig bakgrund och sin spektakulära röda bukfärg i samband med leken på hösten. Fenorna har en orange-röd färg med vita kanter. Av våra inhemska rödingar utgör storröding, mindre och större fjällröding tre olika arter. Dessutom finns här två närbesläktade rödingarter från Kanada (kanada- och bäckröding). Rödingen kan enligt norska uppgifter väga upp till 15 kg, de svenska uppgifterna lyder på ca 10 kg och 80 cm. Vanligtvis väger den 0,5-1 kg i våra vatten. Den trivs bäst som ensam art i kallt och klart, syrerikt vatten i våra fjälltrakter men även på större djup i sjöar i syd- och mellansverige. Den finns både som vild och odlad och är kanske den mest "exotiska" laxfisken av alla. De olika arterna hybridiserar med varandra och avkom-man är fortplantningsduglig vilket tyder på att det fortfarande pågår en aktiv artbildning. Leken sker vanligtvis på hösten, rommen kläcks om våren. Vissa individer är stationära medan andra kan vandra, om möjligt ända ut till havet på sommaren.

Rödingen är en uppskattad matfisk och största delen som saluförs är odlad. Sverige är ett av de ledande länderna när det gäller rödingodling. Rödingen har ofta röd köttfärg och är god helstekt i panna eller ugn, grillad, rökt eller gravad.

Bästa säsong är höst och vinter men odlad röding kan köpas hela året. Röding fiskas med krok och nät.

 

RÖDSPÄTTA

Rödspättan är den mest populära av våra svenska plattfiskar. Den är en utpräglad saltvattenfisk och har fått sitt namn av de roströda fläckarna på ovansidan. Den har små, tunna fjäll och små benknölar i en båge bakom ögonen. Munnen är liten. Färgen varierar efter bottenförhållandet. Rödspättor kan vara enkelt bruna medan andra har klara orange fläckar. Under-sidan är vit. Rödspättan kan väga upp till 7 kg och bli 100 cm lång. Vanlig vikt på rödspätta i våra vatten är 0,3-0,6 kg.

Kustfisk Rödspättan är vanlig i Nordsjön, utefter kusterna i Skagerrak, Kattegatt och södra Östersjön, upp t.o.m Gotland.

Rödspättan förekommer oftast på grunt vatten men den kan gå ned till 250 meters djup. Små rödspättor kan man jaga på grunda sandbottnar på sommaren. De är svagt prickiga och något genomskinliga. Under sommaren förekommer den på grundare bottnar men under vintern vandrar den ut på något djupare vatten. Födan består främst av tunnskaliga musslor, maskar och kräftdjur. Fisken leker i november-april. Ynglen simmar fritt i havet men omvandlas till plattfiskar när de är ca 15 mm långa och lever resten av sitt liv på botten. Rödspättan har en mycket uppskattad smak och tillagas både hel och som filé.

Säsong och fångstmetod Bästa säsong är sommar och höst. Fisket sker med trål, snurrevad och garn och fisken tillhör en av våra kommersiellt mest värdefulla arter.

SEJ

Sej är en kraftig, spolformad fisk inom torskfamiljen som liknar sina släktingar förutom att den saknar skäggtöm. Den har en framskjutande underkäke, stjärtfenan är kluven och färgen är grön till grönsvart på ryggen och silvervit på sidor och buk. Sejen kan väga 15 kg och bli 120 cm lång. Vanlig storlek i våra svenska vatten är mellan 1-3 kg. Sejen är allmän i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt. Den är mindre vanlig i Öresund och i Östersjön förekommer den nästan inte alls.

Sej är en utpräglad stimfisk som ofta väljer samma vägar som sillstimmen. Den jagar fiskyngel, sill, skarpsill och kräftdjur som filtreras från vattnet med hjälp av gälräfständer som sitter på insidan av gälbågarna. Under sin intensiva jakt kan den få ytan att ”koka”. Sejen vandrar från lekområden i Nordsjön till Skager-rakkusten för att söka föda. Leken sker i februari-maj.

Sejen är en god matfisk med stora variationsmöjligheter. Köttet är grövre än torskens och är därför en fisk som går utmärkt att grilla.

Sejen har säsong året om och fångas med garn, krok, trål och snurrevad. Den är också en populär sportfisk.

 

SIK


Siken tillhör laxfiskarna men påminner om sill. Det är en långsträckt fisk med silvriga sidor, ljus buk och mörk rygg. Siken har en ganska liten mun med överbett, stjärtfenan är djupt kluven. På bakre delen av ryggen har den laxfiskarnas karaktäristiska fettfena.

I Sverige förekommer flera olika sikarter som kan vara svåra att skilja åt. De större sikarna, stor- och älvsik brukar väga 1-2 kg, men kan väga upp till 7-8 kg. Siken förekommer i så gott som hela landet i sjöar, älvar och längs syd- och ostkusten. Fisken går också upp i Öresund. Sik är en stimfisk, föredrar kallt vatten och förekommer gärna i stora djupa sjöar. Unga småfiskar silar plankton från vattnet innan de övergår till att äta bottendjur. Större sikar blir fisk-ätare. Leken sker gärna i rinnande vatten under hösten och tidigt på vintern. Rommen kläcks på våren och ynglen stannar kvar i ca ett år innan de vandrar ut till öppet vatten.

Sik är en delikatess som kan stekas, kokas, gravas, och rökas som andra laxfiskar. Däremot är sikarnas kött mindre fett och färgen är med några få undantag alltid vitt. Rommen används till kaviar.

Bästa fångstperiod är mars-september. Idag fångas sik främst med garn, ryssjor och krok. Berömt är sikfisket i Vättern och håvfångad sik i Kukulaforsen i Torne älv. Båda är riktiga turistattraktioner!

SIKLÖJA


Siklöjan är en liten blank fisk, förvillande lik sillen men med laxfiskens karaktäristiska fettfena. Den har underbett, till skillnad från den stora siken som har överbett. Ryggen kan vara grå- eller grönskimrande men buken är silverfärgad.

Siklöjan kan väga upp till 1 kg och bli 45 cm lång men i våra vatten blir den ca 20 cm och väger ca 100 g.

Siklöjan är en sötvattens- och bräckvattensfisk som förekommer i klara sjöar i mellersta och södra Sverige samt utefter Östersjöns kust. Siklöjan är en typisk stimfisk som föredrar kallare vatten. På hösten drar den sig upp i åar och älvar för att leka och honan lägger rom i grus- och sandbotten. Där ligger äggen till nästa vår då de kläcks.

I Sverige finns också en vårlekande siklöja som betraktas som en egen art. Ynglen kläcks när de är 10-13 mm långa och äter under hela livet frisimmande kräftdjur och insektslarver. Siklöjan är en god fisk som äts helstekt eller rökt. Av rommen görs den värdefulla löjrommen. Bästa säsong för siklöjan är tidig sommar medan bästa säsong för rommen givetvis är under lekperioden under hösten. Siklöjan fångas med nät och trål. Den kan också fångas med håv och detta sker då om natten.

SILL/STRÖMMING


Sill och strömming är samma art. Det som avgör vad fisken kallas är var den fiskas. Fångas den norr om Kristianopel i nordöstra Blekinge kallas den strömming. Fångas den längre söderut och på västkusten kallas den sill. Regeln är att ju lägre salthalt desto mindre blir fisken. Strömmingen är oftast mindre och magrare än sillen. Fisken är relativt liten och silverglänsande med slank kropp. Sillen kan väga upp till 1 kg och bli 49 cm lång.

Vanligt i våra vatten är att den blir 25-35 cm. Den simmar i det öppna vattnet från ytan ned till ca 250 meters djup, i stim som kan bli oerhört stora.

Födan består av djurplankton och småfisk. I Skagerrak och Kattegatt leker sillen på hösten men i de större öppna haven finns bestånd som leker under vinter eller vår. Ägg och yngel är känsliga för yttre miljöförhållanden, därför varierar beståndet mycket från år till år beroende på hur mycket fisk som överlevt.

Sillen har alltid varit en populär matfisk och bereds på många sätt; stekt, rökt, inlagd eller i form av surströmming.

Sill är god året om. Fiskas oftast med trål, snörpvad samt garn. Tidigare fångades sillen nära land. Nu fiskas sill och strömming till havs. Sillstim är mycket ”rena” fångster, det vill säga, innehåller nästan ingen bifångst alls.

SKARPSILL


Skarpsillen är en liten sill med skarpa fjäll och precis som sillen slank i formen med ryggfena och utan sidolinje. Den är silverglänsande och känns igen på de skarpa sågtandade fjällen som bildar en ”köl” på fiskens buk. Därav smeknamnet vassbuk. Skarpsillen kan bli upp till 20 cm lång. Vanlig storlek i våra vatten är 12-14 cm.

Den är vanlig i Skagerrak och Kattegatt men det finns även ett stort bestånd i Östersjön, Bottenhavet och i Bottenviken.

Skarpsillen är en stimfisk och lever på grunt vatten ned till 150 meters djup. Födan består av djurplankton, fisklarver och fiskyngel. Djurplankton har en dygnsvandring och skarpsillen följer med; på natten mot ytan och under dagen mot botten. Leken sker vid olika tidpunkter för olika bestånd av skarpsill; i Västerhavet leker den under april-juli och i Östersjön under mars-augusti. Äggen kläcks efter en vecka och driver med strömmarna.

Bästa säsong är under den kalla årstiden. Fisket sker med stora redskap som bottentrål, flyttrål, snörpvad eller landvad. Fisken måste hållas ”instängd” ett tag, i snörp- eller landvaden efter fångsten för att den skall hinna tömma tarmen. En stor del av fångsten konserveras sedan hel under handelsnamnen ansjovis eller sardin.

 

SKRUBBSKEDDA/SKRUBBA/FLUNDRA

Skrubbskäddan liknar rödspättan och kan till och med ha röda fläckar på rygg- sidan. På ryggsidans mitt och utefter rygg- och analfenan har fisken också en mängd skrovliga, vassa knölar. Denna ”skrubbiga” rand har gett fisken dess namn. Undersidan kan vara helt vit men är ofta gråfläckig. Den kan väga 2,5 kg och bli 50 cm lång. Vanlig vikt i våra vatten är 0,4-0,7 kg.

Skrubbskäddan är vanlig i Öresund, Östersjön i höjd med Åland. Den tål bräckt vatten och fångas i mängder runt Öland och Gotland. Den förekommer på alla slags platta, grunda bottnar och kan gå långt upp i sötvatten, till åar och sjöar. Fisken är en allätare med liten mun och tar kräftdjur, maskar, musslor, tagg-hudingar och småfisk. Under vintern drar den sig ned till djupare vatten. Leken sker i januari-juni i saltvatten. Skrubbskäddan har ett tjockt skinn och tillagas hel eller flådd. Köttet är något silvergrått under skin-net men ljusnar vid tillagning. Fisken är framförallt viktig på ostkusten där den säljs som rökt flundra.

Bästa säsong är sommar och höst. Skrubbskäddan fångas med bottentrål, ryssjor och garn samt anses som en viktig sportfisk.

TORSK


Det karaktäristiska för torskfamiljen är att den har tre ryggfenor och två analfenor. Kroppen är långsträckt och huvudet relativt stort. Andra kännetecken är överbett, skäggtöm, ljus sidolinje samt de ljusa eller mörka fläckarna på rygg och sidor. Både färgen och kroppsformen kan variera. Bergstorsken är rödaktig och får sin färg av små kräftdjur i tångbältena där den lever. Torskar som lever vid sandbottnar får den typiska grågröna färgen. Torsk från Östersjön är ofta leopardmönstrad. Torsken kan väga 50 kg och bli 1,8 m lång. Vanlig storlek i våra svenska vatten är upp till 10 kg.

Torsken förekommer i salt och bräckt vatten från Bottenhavet till Nordatlanten. I Sverige är den vanlig i Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och in i Östersjön upp till Bottenhavet.

Torsken är en bottenfisk. Den förekommer ned till 600 meters djup och är i stort sett en allätare av fisk, kräftdjur, borstmask, musslor och andra bottendjur. Det finns olika typer av torsk; vandrande, oceanisk torsk och mer stationär kustlevande torsk. Den kustlevande är uppdelad i flera olika bestånd som vart och ett är avdelat från de andra. De olika bestånden har olika näringsvandringar och olika lekplatser. Fiskare kan ofta skilja de olika bestånden på utseendet.

Lekperioden infaller vid olika tider under året beroende på var torsken lever. På västkusten leker den januari-april. I Östersjön under mars-juli. Äggen är pelagiska d.v.s flyter fritt i vattnet, och kräver en salthalt på minst 10‰ för att flyta. Ynglen söker sig ned till botten när de är ca 4 cm långa. Torsken är naturligtvis den viktigaste arten inom torskfamiljen. Användningsområdena är många och de flesta tillagningsmetoder passar. Rom och lever tas tillvara som delikatesser.

Torsken har säsong året om. Den är omtyckt av sportfiskare och fångas sommartid med pilk eller spinn- och haspelspö, vintertid pilkas torsk från isen. Kommersiella fångstmetoder är krok, garn, trål och snurrevad.

ÅL

Ålen har en ormlik kropp. Rygg- och analfenor bildar en sammanhängande fensöm runt om kroppens bakre del. Den saknar bukfenor och de mycket små fjällen ligger insänkta i huden. Färgen skiftar under de olika utvecklingsstadierna. Som fullvuxen har den svart rygg och gul eller vit buk. Honan blir störst och kan väga upp till 5 kg och bli 1,5 m lång. Hannen blir endast 30-50 cm lång.
Ålen förekommer i nästan hela Sverige, både utefter kuster och i inlandet. Dock inte i fjällregionen eller i vissa delar av sydsvenska höglandet.

Mycket i ålens liv, vandringar och levnadssätt, är höljt i mystik. Men en märklig sak vet man. Alla ålar leker i Saragassohavet. Larverna följer sedan med Golfströmmen till Europa. Vid ca 3 års ålder når de Europas kuster och kallas då glasål. Honorna går sedan upp i sött vatten medan hannarna oftast stannar kvar vid kusten. Efter 5-7 år startar hannarna vandringen till lekplatserna i Saragassohavet. Honorna måste växa ytterligare flera år innan det är dags att ge sig av.

Ål anses som en stor delikatess och äts rökt, inkokt, luad, halmad, som ålasoppa mm. Ålfisket bedrivs i april-december med ryssjor, tinor och krok. Ål odlas också och är god att äta året om.

Texten kommer från: http://www.svenskfisk.se/

 

Prenumerera på vårat nyhetsbrev för att ta del av förändringar som skett eller om det är någonting viktigt vi måste säga till er.

Facebook 

Om du vill ta bort din prenumeration finns det en länk i nyhetsbrevet.

 

 

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)